Vi alla har en depression inom oss, lika så som att vi alla har en enorm glädje som väntar på att få komma ut.
Allting handlar om hur mycket man tillåter sig själv känna, både åt det positiva och negativa hållet.
I rädslan att visa för mycket glädje, i risken att allt ska sugas ur en. I rädslan att visa för mycket sorg, i risken att sorgen blir större.
Men att tillåta sig själv känna, tänka och tycka till är ett steg i rätt riktning.
Hela livet är en enda stor risk som man när som helst kan förlora. Det finns så mycket att vinna rakt framför ögonen på en, det är därför vi människor är blinda, för att vi så sällan fattar det.
I min snart 15 åriga kropp, ryms så mycket känslor och tankar att det skrämmer mig, just nu är jag mest rädd.
Jag vill inte sitta framför tven om 30 år och kolla på när andra lever sina drömmar, jag vill vara den som människor kollar på, när jag lever min dröm.
Jag vill göra livet värdefullt, medans jag mest för tillfället ramlar runt i blindo och ovishet.
Men en sak jag är helt säker på, utan att tveka, är att jag inte är den enda som är rädd, att jag inte är den enda som tänker så här, och det, på något sätt, bäddar in mig i en säkerhet.
Jag är inte ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar